I am that girl
- Vars glasögon du tog, stampade sönder och la i en buske på skolgården.
- Som inte vågade tala om för mamma vad som hänt, som bara sa att de var borttapade.
- Som ni sedan retade för att hon inte såg vad det stod på tavlan.
- Hon ni kallade tjock.
- Hon som handlade kläder i fel butik.
- Hon som klamrade sig fast vid en stolpe utanför skolgården och vägrade gå in.
- Hon som hade över en månads frånvaro pga "magont".
- Som var nära på att få gå om en klass pga för hög frånvaro.
- Som ni kallade "jävla emo" och krävde att få se armarna på.
- Som du knuffade in i ett skåp.
- Som du tryckte in köksredskap i armarna på under hemkunskapen.
- Hon med tandställning och dålig hy.
- Hon som inte sa ett ord.
- Hon som sedan blev sjuk, vägrade gå till matsalen.
- Hon som satt i ett hörn och läste och hon som än idag inte kan gå en dag utan att på något sätt bli påmind om hur fruktansvärt oduglig hon en gång var.
Gångerna jag burit glasögon offentligt sedan mellanstadiet går att räkna på fingrar. Jag hatar dem. I samma stund jag går utanför dörren med dem på känner jag mig som 11 år igen. Den lilla tjocka, fula, finniga och mobbade ungen kommer liksom tillbaka.
Nu har jag dock haft dem tre dagar i rad på jobbet. Varför? Kanske för att bevisa för mig själv att ingen kommer stampa sönder dem nu. Eller säga att jag ser ut som en gammal tant i dem.
Det har ingen gjort. Och inte fan ska någon behöva uppleva det heller. Allra minst en vilsen 11-åring. Hur felskapt den än nu må vara i andras ögon.
Som jag skulle vilja resa tillbaka i tiden ibland och tala om för folk hur fantastiskt jävla fel de behandlar andra.
