Att det ska vara så förbannat jävla svårt
Jag älskar att träffa nya människor. Onekligen, då jag i princip alltid befinner mig i sociala sammanhang. Oftast blir det ju dock bara "ytliga" kontakter. Folk man dansar med, träffar på nån fest emellanåt, har kul med, men that's it.
Eller- rättare sagt; det är så jag håller det. För jo, det är mitt val.
De senaste veckorna har det dock dykt upp en ny filur i mitt liv. Någon som liksom inte "gett upp" på att lära känna mig ordentligt. Visstvisst, jättekul!
MEN så kommer ju det där oundvikliga om man ska tillbringa lite längre tid tillsammans- mat.
De som känner mig sen innan vet mina "om och men" och de känner jag mig också rätt bekväm med. Men detta är en helt annan sak.
Jag var helt inställd på att "jag ska vara normal, inte säga nåt, inte göra något konstigt" - det höll inte.
Idag blev det alltså oundvikligt att inte berätta.
Jag har egentligen inga problem med det hela. Jag är ganska öppen. Så länge det kommer till folk vilkas åsikter jag inte bryr mig ett skit om.
Så var ju inte fallet idag. Jag tänkte göra det hela lätt, få det att låta som "äsch, det är inget. Det var då- nu är nu".
Det är ju dock en lögn. En lögn som jag allt för ofta också drar för mig själv.
Det blev alltså inte lätt- det blev rent ut sagt ett helvete i min lilla skalle. Bara det att få ut det ur käften, formulera, och ta emot reaktioner. U.ä.r.k.
Jag blev såklart inte dömd. Jag fick ett väldigt fint bemötande. ÄNDÅ kan jag nu inte låta bli att ligga här och känna mig helt jävla värdelös. Värdelös för att jag skapade mig det bagaget. Värdelös för att jag ibland misslyckas med att vara normal.
Värdelös för att jag lämnar mina bekymmer på andra.
Det är faktiskt först nu som jag upptäcker detta. Att leva som hyfsat fri bär faktiskt också på sina dilemman.
/nattliga tankar från moi. Cheers!
